6 augusti 2009

Dekonstruera fysiskt kön

I en utmärkt artikel i nättidningen straight.com beskriver Gail Johnson, som har det intersexuella syndromet CAIS, hur det var att som 25-åring få reda på att hon hade XY-kromosomuppsättning och testiklar inne i kroppen, istället för XX-kromosomuppsättning, livmoder och äggstockar.

Den stora chocken var att få besked från läkarna att hon hade s.k. manlig, dvs. XY, kromosomuppsättning.

Det är olyckligt att så många människor i gemen tror att könsdifferentieringen hos ett foster - det att fostret utvecklas till pojk eller flicka - beror uteslutande på att vi har olika kromosomer och därmed olika gener. Som om en pojk får sin penis genom gener som finns på XY-kromosomerna, eller en flicka får sin livmoder genom gener som finns på XX-kromosomerna. Få människor tycks veta att så är inte fallet. Ett barn kan mycket väl födas med penis med XX-kromsomuppsättning (exempelvis vid syndromet CAH), eller en livmoder med XY-kromosomuppsättning (exempelvis vid Swyer Syndrom).

Jag tror att med bättre kännedom, och därmed undervisning redan på grundskolan, om hur ett foster utvecklas till pojk respektive flicka, så skulle en del av denna stigmatisering och trauma som många av oss intersexuella genomgått kunnat mildras. Men det skulle också innebära att vi lär oss att våra manliga och kvinnliga kroppar är betydligt mer lika varandra än den gängse bild vi har idag.

Hur skulle en sådan ny bild på manliga och kvinnliga kroppar tas emot, och vilka reaktioner skulle den väcka? Skulle lärare på grundskolan och gymnasiet känna sig bekväma med att införliva intersexuella syndrom på biologi- och samhällslektionerna? Skulle det ifrågasätta män och kvinnor på andra plan än blott fysiska könskaraktäristika?

Hur det än förhåller sig med den saken tror jag att det är dithän vi måste gå. Elever har rätt att få lära sig att även fysiska könskaraktäristika kan vara ett kontinuum, och att våra manliga och kvinnliga kroppar är i många hänseenden mer lika än vad de flesta av oss vet och förstår.

4 augusti 2009

Genesis av genus

Stockholm Pride 2009 är slut, och ett antal givande diskussioner och debatter har jag hunnit med under denna späckade vecka. Som alltid efter mina egna föredrag under Stockholm Pride uppkommer frågan om skillnaderna mellan könen i socialt och psykologiskt hänseende i första hand är en fråga om biologi eller social inlärning. Och som alltid brukar jag svara att det med all största sannolikhet är en fråga om både och. Detta upprör människor som har studerat genusvetenskap, då deras utbildning har lärt dem att psykosociala skillnader mellan könen enbart måste vara en produkt av inlärning och uppfostran. Punkt.

Tyvärr är världen inte alltid enkel och svartvit. Ibland är vår värld både snårig och komplicerad, ja inte ens rättvis, och ibland måste man till och med problematisera en kanske skenbart enkel företeelse.

Frågan huruvida det finns, statistiskt sett, biologiska skillnader mellan könen i socialt och psykologiskt hänseende som inte enbart är en produkt av inlärning och uppfostran är en fråga som det kan gå att få ett bestämt svar på. Det vill säga: det är ingen obevisbar "filosofisk", eller akademisk fråga, utan det är en empiriskt verifierbar fråga - även om vi inte har ett definitivt svar idag. Och det är därför också en fråga som man behöver ge stöd och bevis för, oavsett vilken åsikt eller ställning man anfäktar.

Nu finns det ytterligare en komplikation i detta spörsmål: nämligen den att svaret på frågan kommer att påverka hur man ser på vården av barn födda med DSD.

Om man driver tesen att alla skillnader mellan könen, i socialt och psykologiskt hänseende, enbart är en fråga om inlärning och uppfostran, så medför det att vi kan välja vilket kön vi vill på ett intersexuellt barn. Föräldrarna får uppfostra barnet i det kön man valt, och därmed är saken ur världen. Tanken är att barnet blir den pojk eller flicka som föräldrar och sjukvården kommit överens om. Tyvärr så visar sig detta inte alltid stämma i praktiken, och det vore cyniskt att fortsätta hävda giltigheten i en genusteori som i vissa fall drabbar intersexuellas välmående i samhället.

Jag är glad att sjukvården i Sverige har kommit att överge 60-talets socialkonstruktivistiska tanke, och att vi förhoppningsvis kan komma att få pendelrörelsen i denna fråga att fjärma sig från ytterligheterna.